tisdag 17 september 2013

Lite om prestation och sånt

I fredags tog vi en tur till Liseberg. I år var det ett helt annat äventyr för Spiggen som till skillnad från i fjol plötsligt vågade det ena och det andra. Han körde farfars bilar (med farfar), satt blygt men lyckligt i diverse kaninknän och ville prompt åka knatteradiobil. Det fick han och han leddes försiktigt ut till bilen av åkattraktionsfuktionären ( det måste vara ett riktigt ord?) efter att nästan fegat ur när det väl drog ihop sig. Väl i bilen fick Spiggen på sig bältet och fick noga instruktioner om hur man svängde på ratten och trampade ner den röda knappen för att få vrålåket att köra iväg.
Sedan så startade det. Tyvärr kunde jag inte lägga upp den supergulliga lilla filmen men å andra sidan så hände inte så mycket mer än på stillbilden. Inte med Spiggisen.



Alltså, det sved ju i mammahjärtat då jag lade in mina egna hämmade (hämmande?) värderingar i det hela. De som sa att om inte bilen rör sig framåt så är han nog besviken. Kanske känner han sig värdelös och oduglig för att han inte fattar hur man ska göra. Nejnejnejnejnej.
Alla andra verkar kunna.
Och Spiggen tittade mest ner i ratten, fick iväg bilen en halvmeter och så still igen. Djupt koncentrerad var han. Jag inbillade mig att han såg ledsen ut och ville helst rusa in och styra upp det hela men stod kvar och försökte hojta uppbyggande och uppmuntrande Hejarop. Men bilen förblev still bland alla åkande knattar. Då vände sig Spiggen mot mig och log sitt allra största leende. Och innan "färden" var slut hann jag äntligen fatta att detta var enormt för honom. Han vågade själv. Han satt där, med en ratt och bilbälte, helt själv och han var fullkomligt nöjd med det. Efteråt studsade han ut, ville åka mer och var väldigt stolt över sin biltur. Peter som stått en bit bort rusade fram och sa att det var den fräckaste bil och bilförare han sett och Spiggen mös och höll med.

Spiggen lärde mig en läxa då. Det viktigaste är inte vad man presterar utan att man har roligt och att jämföra sig med andra är bara trist. Kanske fick de igång sina bilar, kanske inte. Vem bryr sig? Det var inget som Spiggen tänkte mäta sig mot. Han var nöjd med att ha gjort sitt bästa.
Älskade unge.
Låt ingen någonsin ta dig i från denna känsla.
Tänk om mamma var lika klok som du.

3 kommentarer:

  1. Tänk att han kan lära dig så mycket, trots att han är många år yngre än du (gissar jag ;). Det är fantastiskt att alla kan lära av alla! :)

    SvaraRadera
  2. Grattis till minispiggen i magen!

    SvaraRadera
  3. Skrattar igenkännande här så att ögonen tåras :) Tack båda två för kvällens goaste skratt!

    SvaraRadera