Min mamma hävdar dock att jag ALLTID har ljugit för doktorn.

Här har det varit drama skall ni veta. Då jag haft ont i benet ett längre tag så bestämde min man att det antagligen var en superfarlig blodpropp som skulle kosta mig livet och tvingade mig därför att åka till vårdcentralen trots att jag ganska aggressivt vägrade. Kanske barnsligt iofs för proppar är ju läskiga saker såklart.
Nåväl, off we went och där skickades jag sedan vidare till Sahlgrenskas akut för att sitta av de obligatoriska timmarna i deras väntrum. Ett stimulerande sätt att spendera sin söndagskväll indeed. Dock har det visat sig att Preggon med onda ben tydligen har någon slags förtur i den svenska vården och jag fick kungligt omhändertagande och rätt så fort gick det också. Hann knappt äta upp allt gott jag införskaffat inför den förmodade vaknatten innan jag blev placerad på ett rum med brits och Icakuriren och allt möjligt skoj.

Här hände en lite märklig grej som jag eventuellt är ansvarig för och som fick Peter att bli så trött, så trött. När den gulliga läkaren tittade i min journal så konstaterade hon att det inte fanns så jättemycket på mig direkt förutom besöket på akuten 2009 då jag hade skadat rygg och ben.
"Ja det var ju då du hade gjort dig illa i den där boxningsmatchen" sa hon.
"Eh va?"
"Ja boxningsmatch står det här"
"Allvarligt...ser jag ut som en boxare?"

Ja men så stod det iallafall. Och det är lite märkligt då jag tydligt minns att orsaken till besöket var att jag med ischias i klacksko snubblade mycket ovärdigt på bussen. Visst fäktade jag och så, självklart...men någon boxningsmatch kanske man inte skulle kalla det.

Meeeen...det kan vara som så (och det var därför Peppe blev så trött) att jag kan ha en viss benägenhet att snacka en del och skämta lite i situationer som känns lite stressande eller jobbiga, så det kanske, kanske, eventuellt, möjligtvis kan ha varit som så att jag nämnde något om en boxningsmatch när den läkare jag träffade vid det tillfället frågade om vad som hänt. Men hallå...jag låg med rumpan i vädret i fultrosorna och ville väl lätta upp situationen lite. Jag var hyfsat lös i hullet redan då så jag tänkte väl inte att han skulle gå på det. Han var ju läkare= förmodat smart. Han om någon borde väl känna igen en boxare och kunnat se att jag inte riktigt höll måttet för det epitetet. Och jag tar för givet att jag sedan berättade om vad som verkligen hänt men kanske hade han slutat lyssnat då. Jag babblar ju en del som sagt.

Det skulle varit som om förlossningsläkaren verkligen trott på att Spiggens pappa egentligen var en apa från Borås djurpark vilket jag hög på lustgas sköjade lite om när de berömde Spiggens imponerande hårväxt som nyfödd. DET var det ju ingen som trodde på..även om ingen skrattade... (Och Peppe blev trött även då)

För sannolikhetsgraden är ju typ det samma menar jag.

Nåväl. Läkaren i söndags hade i alla fall lite humor och jag lyckades slingra mig ur det på något sätt.
Och någon blodpropp var det givetvis inte heller, vilket konstaterades efter 117 prover, undersökningar och ultraljud. Om ni undrar var era skattepengar har gått har ni här svaret. De har gått till mig.
Tack hörni.

Om tiden på akuten känns lång kan man alltid låna någon av deras spännande bladvändare att fördriva tiden med.