Anhalt Annika: Sedan sist

tisdag 3 december 2013

Sedan sist

Jag har inte dött eller så. Inte då. Snart är jag på banan igen. Det är bara som jag är inne i en period av att liksom vända mig inåt och överhuvudtaget inte göra mer än vad som absolut krävs. Kanske är det gravidhormoner, kanske är det hösten, men inget har känts sådär sanslöst motiverande på sista tiden. Och jag kan bara inte förmå mig till aktivitet. Ids inte, som mamma säger.

Men det händer saker. Inom mig händer det en hel del.
Jag har ju alltid tyckt om att tänka och sånt. Grubbla liksom. Och ibland ligger svaren så nära och självklara. Men på sista tiden är det som om gamla färdigtänkta frågor dykt upp igen och att jag plötsligt sett saker från en annan synvinkel. Tvekat på sådant jag tagit för givet och funderat på själva stommen av det jag trott varit jag. Sett nya sidor av mig själv och andra och det har på många sätt varit som om börja om på nytt.
Som när man en gång skaffade sig sina egna åsikter och övertygelser. När alla tankar liksom var nya.
När man bestämde vad man skulle tycka om kärnkraft, abortfrågan och melodifestivalen.
Och när man bestämde sig för vad man själv var. Och vad hon och han var. Och hen.

Sedan höll man lite fast vid det där även när motargumenten käftade bättre och högljuddare än vad ens öronproppar klarade av.

Och så plötsligt så känns det som jag blivit omskakad och kastad tillbaka på ruta ett igen. Där allt återigen ifrågasätts. Allt har dragits fram ur lådor och gömmor och slängts i en enda hög. En stökig en. Och när man ignorerat röran ett tag, bara blundat och klivit över högen, så får man tillslut börja städa.
Det tar ett tag. Jag dammar av gamla föreställningar och ställer tillbaka vissa där det stod på mina inre hyllor, medan annat slängs. Eller skänks bort för all del. Om någon nu vill ha det.

Men det mesta ligger kvar i mitten där jag inte har en aning om vad jag skall göra med det. Vet inte om det är snyggt eller fult, om det luktar illa eller pikant eller om det är modernt eller hopplöst 2003.

Där ligger det och väntar på att jag ska ta upp sak för sak. Tanke för tanke. Varje åsikt och varje känsla. Ömsint sätta tillbaka det som är fint och det som fungerar, laga det som är lite trasigt och slänga det som känns passé.

Kanske blir det på så sätt plats över för något nytt. Jag hoppas det. Det vore spännande.
Men detta tar kraft kan jag säga. Och tid.

Det kanske är därför jag inte har så mycket att skriva. För jag vet inte vad jag tycker. Om nåt. Ännu.

Herregud. Det MÅSTE vara gravidhormoner. Jag får skicka en fråga på "familjeliv" och se om någon känner igen sig.

I alla fall. I brist på fler ord kommer här en liten bildkavalkad om vad jag gjort sedan sist.